Nyheter

Här hittar du intressant material inom området dold psykisk ohälsa på arbetsplatsen; kunskapsartiklar, länkar till externa resurser, nyhetsartiklar, information om aktuella kundaktiviteter, föreläsningar och vad som är på gång.

Beroende sommar 2019

30 – 40 000 individer insjuknar varje sommar
Varje sommar utvecklar mellan 30  – 40 000 personer i Sverige beroendesjukdomen. För den absoluta merparten av dessa personer innebär det en utdragen, förnedrande och smärtsam väg mot en förtida död. Sjukdomen tränger successivt undan empati, ansvarstagande och hänsyn.  Alkoholen och drogerna dikterar villkoren och utan att blinka skadar man dem man älskar mest.

En demokratiskt och jämställd sjukdom
Jag har växt upp med den här sjukdomen, levt i den och med en hårsmån överlevt den. Nu har jag under tio år arbetat för fler ska få rätt hjälp i tid. Så här under sommaren när jag sitter ute på en ö i Stockholms skärgård och får lite distans till jobbet slås jag återigen av hur stort detta problem är och över att det finns överallt. Just beroendesjukdomen är faktiskt både demokratisk och jämställd.

Sjukdomen härjar (nästan) ostört
Hur kan en så utbredd och livsförstörande sjukdom få härja så obehindrat, inte minst på våra arbetsplatser? Vi har under åren frågat tiotusentals chefer samma fråga: ”När du känner en oro för en medarbetare och du tror att det handlar om alkohol och droger, varför agerar du inte?”. Nästan alla svarar: ”Jag vågar inte, tänk om jag har fel”.

Rädsla för att kränka
Är vi verkligen så rädda för att trampa en medmänniska på tårna att vi hellre avstår från att agera? Tyvärr tror jag det. För varje person som faktiskt agerar på sin oro går det minst nio som inte gör det.  Och medan omgivningen ”avvaktar” tar sjukdomen ett allt hårdare grepp om individen som succesivt går över gräns efter gräns för att få sin alkohol eller sin drog.

Någon satte en gräns
Det tog mig två år in i nykterheten innan jag kunde se en annan människa i ögonen. Efter nio år av ett eskalerande beroende var jag så rädd att ni – omgivningen – skulle se vilken sönderruttnad och äcklig människa jag var att jag sänkte blicken. För mig – precis som för majoriteten av era medarbetare som går i behandling – kom hjälpen till slut i form av en av dessa ”en på tio”-personer. Någon satte en tydlig gräns och erbjöd samtidigt hjälp.

Hjärtkramp och två tankar
Bara dagar innan denna händelse hade jag haft ytterligare en av mina kraftiga hjärtkramper och var övertygad om att jag skulle dö. Mina sista tankar innan jag domnade bort var två:

  • Jag ger upp, jag orkar inte mer. Jag är så trött och Smärtan och ångesten kramar bit för bit livet ur mig.
  • Den andra tanken var som en svag viskning. En viskning där något inom mig uttryckte en rädsla. Inte för döden, utan för ensamheten. Att som nyss bliven tjugotreåring vara helt utan familj, vänner och arbetskamrater. Att veta att det skulle ta dagar – kanske veckor – innan någon saknade mig.

När så någon satte en tydlig gräns och samtidigt erbjöd hjälp några dagar senare greppade jag krampaktigt halmstråt. Och nu – tolv år senare – på måndag den 5 augusti har jag förmånen att vara med i SVT:s morgonstudio och prata om hur man hittar tillbaka till vardagen och vad man kan göra om man inte klarar det.

Konsten att inte vara en ”liten lort”
Kanske undrar ni varför jag tjatar om att omgivningen måste agera? Är det inte individens eget ansvar? Varför ska omgivningen belastas med denna svåra och ofta otacksamma uppgift? Jo, därför att ibland behöver vi hjälpas åt. Som vänner. Som familj. Som arbetskamrater. Och som medmänniskor. Ensam är inte stark, det är ett påhitt från en rädd människa. Som Astrid Lindgren skrev: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Min strategi när jag misslyckas
Jag misslyckas många gånger i min strävan att inte vara en ”liten lort” och ger istället efter för rädslor. Det har jag accepterat.  Min strategi är enkel; att be om hjälp och försöka igen. Och igen. Jag är både stolt och glad över alla de ”en av tio gånger” jag lyckas.  För om jag bara fortsätter så adderas de gångerna förhoppningsvis ihop till att betyda något 🙂

Medarbetare, chefer och HR i frontlinjen
I skrivande stund har vi strax över trehundra individer från Umeå ner till Malmö i våra behandlingsprogram. Individer som rest sig mot sjukdomen. Brevid dessa finns strax över trehundra chefer som gått emot sin rädsla för att göra fel. Och brevid dessa chefer står strax över trehundra HR-medarbetare som vågar när ingen annan gör det.

1000 modiga individer
Tillsammans blir detta närmare tusen personer som är allt annat än små lortar! För även om vi inte agerar nio gånger av tio, så agerar vi faktiskt en av tio! Min kära kollega Tove – KA chef hos oss – hade en chef på ett tidigare jobb som sa ”det vi fokuserar på växer”. Jag tror denna chef har helt rätt!  Låt oss därför med det avslutande citatet (som vi tackar för)  ta med oss och låta oss inspireras av  alla de ”en av tio” gånger när vi är allt annat än små lortar, utan människor att inspireras av!

/Sarah

 


Orolig för en medarbetare? Eller dig själv? Någon i din närhet? Det finns hjälp.

Av egna erfarenheter vet vi att alkohol- och drogproblem, spelberoende, stress och medberoende slår hårt mot individen och arbetsplatsen. Är du som chef eller HR orolig för en medarbetare? Är du kollega eller anhörig till en person som behöver hjälp? Eller är du orolig för egen del?

Ring oss på telefon 08 24 32 00 eller fyll i kontaktrutan så hör vi av oss.
Du får stämma av dina funderingar med en expert som vid behov hjälper dig vidare. Kontakten medför inga förpliktelser eller kostnader och du kan vara anonym.